Nu tar vi fram discokulan och inväntar tolvslaget! Ser fram emot ett sprakande spännande tjugohundrafemton!

Gott Nytt År!

"Du har aldrig skrivit ner det i din dagbok. Du får inte lämna några spår. Du blir fängslad ifall någon får reda på det. Men om du hade skrivit ner det i din dagbok, hade det kanske stått följande. Elena den 11 juni Valetta, Malta". En av berättelserna i föreställningen -Jag måste vara min egen armé- som handlar om abort.     

Solen gick ned över havets skum och stranden sov 
och uppe på bergen stod någon och sjöng... 
När orden föllo i vattnet voro de döda... 
Och sången försvann bakom tallarna och skymningen förde den med sig. 
När allt var tyst, tänkte jag blott 
att där låg hjärteblod på den kvällskumma klippan, 
jag anade dunkelt att sången var 
om något som aldrig återvänder.

Snön virvlar utanför fönstret. Inne hos Scenkonst Quinna virvlar repetitionerna.  

Snapshot. Repetition. 

... och kasta dom hejdlöst upp i skyn. Högt och ännu högre. Likt sånger som alla minns. Vi ska tala om tomheten. Om lättnaden. Om sorg utan namn och om skammen som sveper in i hjärtat. Slungar sina armar kring oss. Snabbt. Så snabbt att vi knappt märker att det sker. Men vi ska tala om det.

Vi kan inte vara tysta.

   En helt vanlig torsdag. Replokalen stormar.