I föreställningen - Jag måste vara min egen armé- får vi möta Elena Farrugia från Malta som beskriver hur hon i smyg sparade ihop pengar för att kunna resa till London för att genomgå en abort. Där familj och släkt trodde att hon åkte på shoppingweekend och det är en lögn som hon ensam måste bära. I pjäsen finns också Linnea. Som så gärna önskar att hon vågade berätta för sin sambo om aborten. Men som räds mötet med kalla ögon, bortvänd rygg och skakande huvud. Karaktären beskriver känslan när modet backar undan, överger och inte finner sin väg tillbaka.

Här finns också Maria. Sjuttonåriga Maria som tre månader efter sin abort började gråta utan att hon förstod varför. Besökte en kurator som med tomma ögon frågade - ”Men du valde ju själv att göra en abort, så varför sörjer du?”.